Hoppa till sidans innehåll

100-års jubileum


Tålamod. Kontroll. Strategi.

Bussresan från Turin till Pinerolo lovade inte mer. Första anblicken av Radiosportens reporter Magnus Wahlman antydde också att det skulle bli ett iskallt uppdrag. Men sen började blågula eldsjälar släppa ifrån sig glödheta stenar och ett taktiskt universitet öppnade sig. Fyra år senare upprepades upplevelsen i Vancouver.

TEXT  |  JAN MAJLARD  |   SVD

Foto: WCF

Tålamod. Kontroll. Strategi. TKS skulle kunna vara en statlig myndighet. Förkortningen beskriver även vad som krävs för att göra sig gällande på en knottrig is.

Jag hade på förhand pratat med småländske ismakaren Leif Öhman om all detaljkunskap och noggrannhet som är förknippat med anläggandet av en curlingparkett. Denna metodiska strävan präglar även sportens utövare. I ett svagt ögonblick beskrev jag Anette Norberg och hennes lag som ”kontrollmänniskor”.

Det är ett negativt uttryck. Samtidigt utgör det sportens kärna. Jag kan ta åt mig att curlingen även kräver en bra fysik och utvecklad känsla för fart och avstånd – men det är vad som händer mellan tinningarna som är direkt avgörande för vad som till slut händer inne i boet.

Det bevisas inte minst av de tillkortakommanden som Miriam Ott, Schweiz och Cheryl Bernhard, Kanada, stod för i avgörande lägen.

Den ”gummiarmen” som det heter på tennisspråk var Anette Norberg aldrig nära att drabbas av.

Det är samtidigt en egenskap som det inte fullt ut går att träna sig till. Det är som skådespelaren som presterar efter ordern: Tystnad-Tagning! Vissa har det, andra inte. 

Jag frågade en gång Tomas Brolin om det hände att han blev nervös när han skulle slå en straffspark inför ett fullsatt Råsunda.

Varför ska jag bli nervös? Svarade han lätt vresigt.

Det är förstås en förenkling. Alla människor har ett nervsystem. Men att kunna stänga ute tankarna i skarpa lägen är få förunnat, hur upptränad finmotoriken hos respektive idrottsutövare än är. 

Anette Norberg sprudlar av känslor. Det har jag märkt när någon i hennes omgivning sagt eller gjort något dumt. Ögonen blir som pepparkorn. Kinder och hals färgas lätt röda. Anette har som engelsmannen säger inte lätt att ”suffer fools”.

Som idrottsperson i skarpt läge har hon samma förmåga att ändå sålla bort störningsmoment som Tomas Brolin och inte tappa fokus. Hon sluter en aura kring sig och kramar högerhanden runt handtaget på curlingstenen.

Det enda som tycks eka i skallen bakom den koncentrerade blicken är en ramsa: 

”Det här kan du, det här kan du, det här kan du”.

Det brukar beskrivas som att växa med uppgiften. Men jag skulle lika gärna vilja likna det med att förmågan att tappa så lite som möjligt; ungefär som sprinterfenomenet Usain Bolts fart in mot målsnöret jämfört med konkurrenterna när 30-40 meter återstår.

Då andra sviktar har Anette Norberg stått pall.

Det samma gäller förstås laget med syrran Cathrin Lindahl, Eva Lund och Anna Le Moine (i Turin Svärd).

I alla framgångsrika lag finns det spänningar.

Särdrag i personligheterna som omöjligt kan kamoufleras under en så lång tid som en OS-turnering pågår. Det har säkert exploderat även på hotell som huserat blågula curlingtjejer under den långa resa som sett lag Norberg vinna sex EM-guld, tre VM-guld och två OS-guld.

Men med tanke på framgångarna har knappast någon spegel krossats.

Väl ute på isen har den inneboende dynamiken istället utkristalliserats till en vinnande formel ned sopkvast i hand.

Eva Lunds moderliga puss på munnen har varit sigillet som förseglat samhörigheten. 

Från omöjlig tanke till verklig succé – om rullstolscurlingens intåg i sportens värld

”Vad tror du – kan man spela curling från rullstol?” Det var min bror Claes som ringde mig och ville att vi skulle åka till curlinghallen och testa. Han hade spelat curling som ung gående, men dök på en sten 1984, bröt nacken och är sedan dess förlamad och rullstolsburen. Jag var mycket tveksam. 

TEXT  |  KATARINA HULTLING 

Men jag känner min bror och visste att det var ingen idé att säga nej till att åtminstone pröva att komma ut på isen. 3 Paralympics och 10 VM senare är jag glad över att jag hängde med, till hallen och till den allra första workshopen i rullstolscurling som hölls i Crans Montana, Schweiz, i januari 2000. 

Vi åkte ett litet samlat gäng med svensk rullstolscurlings frontfigur Jalle Jungnell i spetsen. 

Glen Ikonen, Annette Wilhelm och bror Claes Hultling utgjorde laget. Jag var med som lagledare och idéspruta kan man säga. I Crans Montana mötte oss två lag från Schweiz. Och tillsammans med WCF:s nuvarande ordförande, skotska Kate Caithness, som engagerat sig i tanken om rullstolscurling, började vi fundera över hur denna sport skulle formas. 

Jag var övertygad om att Juniorstenar skulle vara bäst, minns Claes, som inhandlade 32 sådana stenar i Skottland och lät transportera de till Crans Montana. Det var ju en direkt felinvestering, minns han med ett leende eftersom de inte kom någonstans på isen. Jalle minns att de schweiziska lagen hade tränat innan vi kom.

– De hade lite försprång, vi kände oss vilsna, och de vann fler matcher. 

Ja, vi varvade matcher och workshops. Nya regler varje match. Vi testade med rullstolen vid hack. Vi testade vid hog. Vi insåg att ytterligare en person var tvungen att hålla i ”spelande rullstol” och att sopningen var tvungen att utgå. Men vi insåg också att det skulle vara fullt möjligt att spela curling från rullstol och vi åkte hem med några riktlinjer som med Kates vidare arbete blev det internationella regel- och ramverket för rullstolscurling. 

Det är obligatoriskt med minst en kvinnlig spelare i varje lag. Utspelet ska ske från hog, med stöd bakom och det blir spel utan sopning. En match ska spelas i åtta omgångar. 

Jag visste att Internationella Paralymiska kommittén var på jakt efter ytterligare en vintersport att ha på programmet minns Claes, så att ha Kate Caithness med på tåget förstod jag skulle bli lyckosamt. Hon satte igång direkt med att få WCF och nationella förbund att förstå hur bra detta kunde bli. 

Kate Caithness for till Salt Lake City under Paralympics 2002 och presenterade rullstolscurling, samma år som det första VM:et ägde rum med 9 nationer representerade. Och hon fick sin vilja igenom- så 2006 kunde Jalle och hans lagkompisar åka till Turin och bli historiska. De tog brons i detta första paralympiska curlingmästerskap och det gjorde de även i Vancouver 2010.
I Sotchi 2014 blev det en 7:e plats. 

Kanadensarna höjde snabbt nivån på rullstolscurlingen, berättar Jalle. De kom med stickan! Den har en liten hållare som man lägger på stenhandtaget och med stickan skjuter man iväg stenen. Och på så vis får man mer kraft och bättre precision i slaget.

Jalle skrattar åt att det var en sticka som pensionärerna i Canada använde, de som inte kunde slajda. Den blev ett perfekt redskap i rullstolscurling. 

Jalle Jungnell har betytt oerhört mycket för rullstolscurlingen i Sverige. Han har varit kapten i alla mästerskap utom något enstaka och han har flera gånger fått utmärkelsen för ”best sportsmanship”. Två silvermedaljer i VM är lagets främsta merit, 2009 och 2013.

När Jalle tänker på utvecklingen som varit inom sporten så framhåller han det taktiska kunnandet och spelskickligheten i takeout- spelet som kommit med åren.

– I början var det svårt att slå – det gällde att få in en sten i boet och sedan försvara den, säger han. Numera är vi bra på utslagningar också och det är på sätt och vis tråkigare – mer defenstivt.

Rullstolscurlingen spelar också sina omgångar på tid. Och från VM i Finland 2015 är det ”betänketiden” som räknas, tiden när laget funderar över vilken uppgift som ska göras.

– Vi har 36 min på våra 8 omgångar och det är för lite, anser Jalle – det är trots allt knöligare med rullstol, att komma till för att prata om vilket drag som är bäst. Vi behöver längre tid. Spelet blir öppet och enkelt med för kort tid , det blir för stressigt att spela svårt. Och då tappar vi ju i utveckling, det är inte bra. Men det är bra med mixade lag och det är bra att inte ha olika klasser för olika svåra handikapp. Det skulle bli för tråkigt och rörigt enligt Jalle.

När jag ber Jalle Jungnell se tillbaka på de 15 år som gått sedan vi for till Crans Montana ett samlat litet gäng, så uttrycker han sin stora förtjusning över att ha fått vara med på resan från början, vara med och utveckla sporten, både spelare och spel. Och så ”uppfinnarjocke” han är så har han precis utformat och tagit fram en ny sticka. 

Kanhända är hans egen tid som elitspelare i rullstolscurling slut nu, efter en stor operation i höger axel. Men det är bra drag i rullstolscurlingen i Sverige, säger han, så jag kommer att finnas med som mentor för nya lag när de ska ut och pröva sina färdigheter.  Och jag säger –  bli inte förvånade om ni ser honom på tävlingsbanan igen, spelandes med vänster hand. Sådan är han – möjligheter är mycket roligare än hinder även om förutsättningarna är svåra.

VM för herrar i Karlstad 1977

VM för herrar i Karlstad 1977, Air Canada Silver Broom, blev det första verkliga genombrottet för curlingsporten i Sverige. Svensk TV, med folkkäre Lars-Gunnar Björklund som kommentator, sände många timmar från evenemanget, det svenska laget vann match efter och avslutade med guld inför en fullsatt Färjestads ishall. Närmare tusen utländska gäster besökte Karlstad, bland dem Kanadas radiosportjournalist Bob Picken som här berättar om Karlstad-VM ur sitt perspektiv. 

TEXT  |  BOB PICKEN. ÖVERSÄTTNING  |  HÅKAN SUNDSTRÖM

”Har du någonsin varit i Sverige?” frågade Vic Palmer, som var ordförande i organisationskommittén för 1978 års curling-VM i Winnipeg. ”Nej”, svarade jag, ”men jag ser verkligen fram emot att få åka dit. Mina svenska kolleger i idrottsmedia har berättat så mycket om vad som väntar. Eftersom det är första gången curling-VM arrangeras i ett skandinaviskt land vet jag att de svenska värdarna kommer att göra sitt yttersta för att ta hand om VM-curlarna och deras supporters.” 

Palmer valde ut två dussin ledamöter av Winnipegs VM-organisation 1978 för att resa till Karlstad.

Syftet var att studera förberedelserna inför sitt VM 1978 som skulle bli det 10:e officiella curling-VM:et. En av Winnipeg-kommitténs särskilda uppgifter var att arrangera en PR-lunch med inbjudna gäster från de deltagande länderna och från värdstaden Karlstad. 

Förutom min professionella roll som utsänd reporter för CBC Radio i Kanada var jag också vice ordförande i Winnipegs VM-organisation. Jag tjänstgjorde också mitt fjärde år som en av Kanadas
representanter i World Curling Federation (då känt som International Curling Federation). Det innebar att jag skulle göra tredubbel plikt i Karlstad och jag förväntades vara en mycket upptagen person. Utöver detta hade jag också tänkt att delta i den årliga mediacurlinghändelsen, press-VM ”Brass Whisk” och då och då träffa gamla vänner över ett glas i Pondhoppers Pub. 

Men Karlstad bjöd också på en kul nyhet. Den lokala kommittén inbjöd till den allra första Grand Transatlantic Match på Tingvalla isstadion. Där skulle curlingfans och åskådare från Nordamerika möta motsvarande kategorier från Europa. Förutom spel och gemytlig samvaro på curlingisen ingick en svensk lunch i närbelägna regementet I2. Efter diverse förseningar och vissa reseproblem kom vi fram till Karlstad tillsammans med det kanadensiska laget med Jim Ursel som skip, en före detta Manitobacurlare men nu boende i Quebec. Ursel skulle försöka bryta den fyra år långa förlorartrenden för Kanada. Sedan Orest Meleschuk vann 1972 i Garmisch-Partenkirchen (då Bob Labonte, USA rubbade en egen potentiellt titelvinnande sten), hade VM-guldet gått till Sveriges Kjell Oscarius 1973, Bud Somerville, USA 1974, Otto Danieli, Schweiz 1975 och amerikanen Bruce Roberts 1976. 

Roberts lag var överlägsen vinnare i Duluth 1976, och det var tillbaka för att försvara sin VM-titel i Karlstad med en lagändring i form av rutinerade Paul Pustovar som trea. Värdlandets representanter var Ragnar Kamps lag från Härnösands Curlingklubb som med fadern Axel Kamp som skip hade spelat VM i Perth 1975. Sponsorn Air Canadas tävlingsledare Doug Maxwell förvarnade före evenemanget om att han från Europa fått indikationer på att Kamps lag sannolikt skulle bli ett av de fyra slutspelslagen. Sveriges Sven Eklund, ICF:s vice ordförande vid tiden, visste att Roberts och Ursel skulle vara favoriter i Karlstad, men han varnade mig innan seriespelet skulle starta: 

”Jag tror att vår Ragnar Kamp har en god chans. Han har ett väl balanserat lag med Håkan Rudström, Björn Rudström, och Christer Mårtenson, och de är mycket väl förberedda för mästerskapet. De kommer också att få massor av stöd från de svenska åskådarna.” 

Eklund visade sig vara en bra tippare. Efter den spektakulära invigningen, i vilken Sveriges kung Carl XVI Gustav tog aktiv del, fick Kamps lag snabbt grepp om seriespelet. Sverige slog Ursel 7-4 och piskade Roberts 8-2 på vägen till en score på 8 vinster och 1 förlust. Sveriges enda bakslag kom i form av Frankrikes veteran Pierre Boan, som fick den svenska besättningen på fall med 8-6. 

Som väntat blev det Kanada med 7-2, USA och Skottland med 6-3 som kvalificerade sig för slutspel. 

Alla fyra lagen hade kapacitet att nå högsta prispallen, men med den svenska publiken jublande åt de svenska prestationerna, hade Kamps lag viljan att matcha den succé Oscarius lag hade fått fyra år tidigare. Det hjälpte när Roberts lag från Minnesota misslyckades med att nå den standard som laget uppnådde föregående år. 

Amerikanarna nollade omgång efter omgång men lyckades aldrig komma på resultattavlan varför Sverige vann semifinalen med 5-0. Ursel mötte Skottlands Ken Horton och kontrollerade den andra semifinalen till en 8-5 seger. Så det blev en final Sverige-Kanada. 

Även om Jim Ursel och hans lag med Art Lobel, Don Aitken och Brian Ross hade många års erfarenhet av elittävlingar, visste Ursel att Kamps lag var ute efter guld. De slog oss med 7-4 i seriespelet och gjorde då inga misstag. Vi måste vara på vår högsta nivå för att vinna, sade Ursel före finalen skulle starta.  

Så skedde inte men det blev en jämn final där ledningen växlade mellan lagen. Kamp tog en tidig ledning med 3-1 men Kanada hade 4-3 efter sex omgångar och ledde 5-4 inför sista omgången. 

Där lyckades svenskarna med allt och tog en trea till VM-guld. Det blev Sveriges andra VM-guld och ett genombrott för curlingsporten i Sverige som spännande publikidrott. Svenskarna var hän-
förda över sin seger. 

Vi var säkra på att vi kunde vara utmanare, och visste hur viktigt det var för curlingen i Sverige. Jag tycker att vi lyckades speciellt bra när vi vann alla fyra matcher vi spelade mot amerikaner och kanadensare i serien och i slutspelet, sade Ragnar Kamp medan han höll VM-trofén i famnen. 

Det skulle bli en historisk prestation för svenska herrlag eftersom de följande 20 åren enbart handlade om damlag som vann VM. Först Elisabeth Högströms lag och sedan Elisabet Gustafsons lag. 

Inte förrän den suveräne skippern Peja Lindholms lag 1997 vann sin första av tre VM- titlar fick Sverige anledning att fira sina VM-guldherrar. Men vi kanadensare hade en fin tid i Karlstad. 

Vi hade roligt och vi njöt av den speciella internationella gemenskapen som fanns under åren med Air Canada Silver Broom. Vi fick känna på den exceptionella svenska gästfriheten. Ett stort tack till Organisationskommittén under ledning av ordförande Lennart Hemmingson som gjorde vistelsen till en underbar och mycket minnesvärd upplevelse.

Åre CK och Åreveckan

Redan innan Åre blev en skidort av rang så kom Åre att bli en för den svenska curlingen mycket viktig ort. Det började 1914 och intresset för curlingspel i vacker fjällmiljö höll i sig så länge curling spelades utomhus i Sverige.  

TEXT  |  HÅKAN SUNDSTRÖM

are_skottar-1

När järnvägen drogs till Åre 1882 började den verkliga utvecklingen av Åre. Hotell, pensionat och restauranger byggdes. Ingenjör Carl Olof Rahm kom till byn som gäst första gången 1903 och efter förebild från Alperna, bl.a Davos, utarbetade han åren 1906-07 Åre-projektet där en bergbana upp till Fjällgården var det mest framträdande inslaget. Åre Aktiebolag bildades 1908 och 1910 var det dags att förrätta invigning av Åre Fjällbana, som Bergbanan då hette. Det var också Rahm som tog initiativ till att lansera curling för den s.k Åreveckan där andra vintersporter som skidor, kälkåkning, bobsleigh och skeleton ingick. Den året innan bildade Kronprinsens Curlingklubb i Stockholm bidrog verksamt till att etablera curlingen genom att låna ut curlingstenar och annan erforderlig materiel. 

Så här står det i den jubileumsskrift som trycktes vid 10-årsjubilleet i Åre CK 1924: 

”Man hade nu under de anlända curlingspelarnes ledning börjat göra i ordning en curlingbana vid Åresjöns södra strand och på fredagen den 6:te mars var det meningen att curlingspelet skulle börja. Banan, som på torsdagskvällen var i bästa skick, hade emellertid under natten till fredagen undergått en underlig förändring. Det hade längs hela banan slagit upp en formlig ås, som gjorde att så gott som alla slag, hur välriktade de än voro, förfelade sitt mål. Man högg hål i isen och började gjuta vatten på banan för att få den i våg men alla ansträngningar i den vägen var förgäves.” 

Det blev dock curlingspel på Åresjön och man arrangerade också den första tävlingen i Åre, en individuell tävling med 11 deltagare. Segrare blev Mr. Alex G. Seton med bankir Nils Persson, jägmästare E. Geete, och skådespelare Axel Hultman på platserna efter. Dessa personer tillsammans med Carl Olof Rahm, kapten Erik Frestadius, direktör Claes Hultberg, G. Seton, E. Fellenius, A.R. Bildt, G.W. Svensson, Ture Marcus, Filip Månsson, Ernst Killander och A. Genberg samlades sedan på lördagskvällen den 7 mars 1914 på Grand Restaurant och beslutade då att bilda Åre Curlingklubb. En interimsstyrelse utsågs bestående av direktör A.R Bildt, bankir Nils Persson, ingenjör Carl Olof Rahm och byggmästare M. Ohlson. 

are_Kung-Bore-1

Curlingveckan i Åre inleddes alltid med att Kung Bore döpte nya curlinggäster i vichyvatten. Här ses Kung Bore leda tåget ut på curlingbanorna på Fjällgården. Mannen i den randiga rocken är Per Ödlund, ordförande i Svenska Curlingförbundet 1960-66 och längst till höger går Mr Curling, Lennart Hemmingson från Karlstads CK.

”Innan sammanträdet avslutades hade klubben nöjet att av direktör Claes Hultberg mottaga ett stiligt vandringspris i individuell curling, bestående av en vacker bronsstatyett, och sedan man beslutat att för första gången ställa upp detta pris för tävling söndagen den 8 mars 1914 kl. 2 e.m. upplöstes sammanträdet, varefter de nyvordna curlinggubbarna samlades i den närliggande restaurantlokalen för att läska sina törstande strupar, hylla den ädle instiftaren av vandringspriset och i övrigt prata curling så gott man kunde, med den svaga underbyggnad i spelet som man hittills till äventyrs kunnat förvärva sig. Vid den drabbning som sedan stod dagen därpå om det Hultbergska vandringspriset segrade skådespelare Axel Hultman, därmed förvärvande åt sig den ostridiga rätten att äga och besitta detta pris till nästa gång priset skulle uppställas till tävlan.”  

Sex dagar senare, lördag den 14 mars, samlades Åre CK igen för sitt första årsmöte och valde då styrelse. Ordförande blev A.R. Bildt, vice ordförande Nils Persson, sekreterare och skattmästare Carl Olof Rahm, banmästare Mårten Ohlsson samt övriga ledamöter A.G Seton, Erik Frestadius, Ture Marcus och suppleanter Claes Hultberg och E. Geete.

”Vid samma tillfälle beslöts uppdraga åt styrelsen att hemställa hos H. K. H Kronprinsen, som för tillfället vistades i Åre, att bliva klubbens hedersledamot, till vilken framställning H. K. H. sedan täcktes giva sitt bifall. Ett erbjudande från Åre Aktiebolag att åt klubben upplåta östra platån för anläggande av klubbens banor antogs nu av klubben, som även beslutade att lägga Royal Caledonian Curlingklubbs spelregler till grund för förekommande tävlingar och spel.” 

Eftersom de flesta i Åre CK var bosatta i Stockholm arrangerades kommande möten i huvudstaden. Den 14 november beslutade styrelsen att inköpa fullständig uppsättning av curlingstenar och utarbeta ett klubbmärke. Klubben arrangerade nyårstävling 1914-15 och den första curlingveckan med start den 9 mars 1915. Vid allmänt medlemsmöte i Stockholm den 19 november 1915 antogs Åre CK:s första stadgar. 

Skanna-153010012-1

Stentransport per häst från järnvägsstationen till bergbanan. Foto: © SCF Arkiv

Åre Curlingklubbs verksamhet fortsatte sedan år från år med spel i Åre mellan jul och nyår och sedan den s.k Curlingveckan i början av mars. Den övriga verksamheten var förlagd till Stockholm eller till inbjudningstävlingar och SM ute i landet. Curlingveckan inleddes alltid med att Kung Bore med sprutande vichyvatten döpte alla nykomlingar till sanna curlare. Det jippot samlade alltid mycket folk kring curlingbanorna på Fjällgården. 

Åre CK var också med vid bildandet av Svenska Curlingförbundet den 10 december 1916. Övriga klubbar var Stockholms Amatörförenings Curlingsektion (Amatörerna) och Kronprinsens CK.
Åreborna började inte spela curling förrän i början av 40-talet och bildade då Åre CK:s Åresektion. 

Den ombildades 1952-53 till Åredalens CK och behöll det namnet till 1967 då den gamla arrangörsklubben från 1914 Åre CK lades ner och all curlingverksamhet i Åre gick under namnet Åre CK. Under 60-talet hade Åredalens CK stora framgångar med SM-guld 1961, 1963 och 1964. 

Efter SM-triumferna 1963 och -64 fick åregrabbarna representera Sverige vid VM i Perth, Skottland respektive Calgary, Kanada.

Tre klubbar bildade 
Svenska Curlingförbundet

Det fanns fyra curlingklubbar i Sverige när Svenska Curlingförbundet bildades 1916. Det var Bohuslänska Curlingklubben i Uddevalla, bildad 1852, Stockholms Amatörförenings Curlingsektion 1900, Kronprinsens CK 1913 och Åre CK 1914.

TEXT  |  HÅKAN SUNDSTRÖM

ordf_bildt

Det var medlemmarna i Kronprinsen som tog initiativ till att bilda förbundet. Så här stod det i protokollet från Kronprinsens styrelsemöte den 19 april 1915 kl. 4.15 e.m:

”Framkastades ett förslag till bildande av ett Curlingförbund. Klubben beslöt att inbjuda andra klubbar till diskussion därom nästa vinter under Åre-veckan. Ifall Nordiska spelen ginge av stapeln 1916, torde dock ett förbund bildas redan innan dess och de andra klubbarna tillskrivas därom”.

Nästa gång någonting hände i förbundsfrågan var vid ett allmänt sammanträde i Kronprinsens Curlingklubb ”å Centralföreningens lokal i Stadion den 29 nov. 1916 kl. 7.30 e.m.” Enligt protokollet §7 framgick följande:

”Föredrogs ett från utsedda kommitterade inkommet förslag till bildande af ett svenskt curlingförbund och beslöt klubben att för sin del medverka till sådant förbunds bildande under godtagande af de föreslagna stadgarne. Till delegerade att jämte ombud från andra klubbar utsågor Herrar Persson, Waern och Severin.”

Så söndagen den 10 december 1916 kl. 2 e.m. samlades på Restaurang Rosenbad i Stockholm och vid detta första konstituerande sammanträde beslutades formellt att bilda Svenska Curlingförbundet och att anta de stadgar som utarbetats av ”Kommittén för bildande af ett Svenskt Curlingförbund”. I stadgarnas §1 Ändamål står det:

”Svenska CurlingFörbundet, stiftadt den 10/12 1916, utgör en sammanslutning af inom landet befintliga föreningar som idka Curlingidrotten, och hvilka i vederbörlig ordning ansökt om inträde och vunnit det i förbundet. Förbundets ändamål är att sammanföra curlingspelare från hela landet och sålunda verka för denna idrottsgrens höjande, utbredning och popularisering.”

 Vid det första mötet i Svenska Curlingförbundet beslutades också att den första årsavgiften i SCF skulle vara ”En (1) Krona per klubbmedlem”.

Uppdaterad: 2017-07-05 09:28

Följ oss i sociala medier

 


 Partners


Partners landslag

Postadress:
Svenska Curlingförbundet
Rinkebyvägen 6
182 36 Danderyd

Kontakt:
Tel: 08-683 30 15
E-post: This is a mailto link

Se all info