Hoppa till sidans innehåll

Mästerskapets pris och 24 ton curlingsten som tog Ronny tillbaka till elitidrottens finrum

11 MAJ 2020 09:33
När Ronny började resan till Paralympics 2018, hade han ett litet sår. Han visste att det kunde bli något värre. Men att det skulle innebära ett helt år efter mästerskapet innan han fick rulla ut på isen igen, det kunde ingen föreställa sig.
  • Uppdaterad: 11 MAJ 2020 09:33

2020 stod landslaget på pallen vid VM i Wetzikon och Ronny är tillbaka i elitidrottens finrum. Mycket har hänt däremellan och att Ronny är en person med extraordinära mentala förmågor, det finns ingen tvekan om.  

Redan innan Paralympics, visste Ronny om såret. Han hade pratat med läkare och var väl medveten om att det kunde bli värre, men tillsammans gjorde de en bedömning och han åkte.

Jag vilade och avlastade allt jag kunde och med de åtgärderna trodde vi att det skulle gå ganska ok. På slutet av turneringen kände jag att det blev något sämre, men ändå syntes ingenting. 

Det var dagen efter att laget landat från PyeongChang som Ronny kontaktade sårläkaren igen. Läkaren skickade honom direkt till akuten där han blev inlagd med konstaterad blodförgiftning och sedan dröjde det innan han återsåg hemmet.

Det lilla man såg var inget märkvärdigt, men inne i kroppen var det desto värre. Tänk dig att botten på såret var taket till ett mycket större hålrum ännu djupare inne i kroppen. Efter ett tag gick botten upp och då var det jättestort. Så pass stort att man fattade att kroppen inte kommer fixa det själv.

Ronny schemalagdes för operation före midsommar men ett akutfall fick hans tid och han blev liggandes hela sommaren. Det innebar dessutom att han inte skulle få spela curling igen förrän i april 2019.

Själv beskriver han det som att livet gick från 200 till 0 och att det är svårt att hantera tankarna på att han åkt med en kalkylerad risk till Paralympics. Att han visste att det kunde bli något sämre. 

Det är ungefär som att man gått och suktat efter något jättelänge. Du vet att det är en kostnad på 11 000 kronor och du vill verkligen ha grejen. Och när du köpt den, visar det sig att det var bara handpenningen. Egentligen kostar det 180 000 och det är den prislappen du nu står med. Det blev ett jävligt dyrt beslut.

Att hantera detta rent mentalt, är något som säkerligen kunde knäckt många. Ronny beskriver det också som en tuff resa och resonerar mycket kring olika scenarion. Han har ändå beslutat sig för att det inte finns någon anledning att känna sig ångerfull. Med den information som fanns inför Paralympics, anser han det en självklarhet att han skulle åka. Han resonerar även hur det hade varit att ha facit i hand och avslöjar en personlighet som verkligen drivs av passionen för idrott och vägen till mästerskap. 

När jag får frågan om det var värt det, är det svårt. Det kanske inte var värt det för en tionde plats i Paralympics, men även med facit i hand hade jag nog fattat, vad som i mångas ögon skulle vara fel beslut. Jag hade nog åkt ändå. Paralympics är något annat för mig än bara placeringarna. Hela det året är speciellt och de Paralympiska resorna är så jävla fräna att göra. Det är väldigt beroendeframkallande.
Och ja, jag är nog villig att offra lite för mycket. Mer än vad som är nyttigt. Vissa människor, och jag är nog en av dem, kan dra saker till sin absoluta spets. När jag bestämt någonting har jag svårt att vika av från den kursen. Det får kosta vad det kosta vill.

Tidigare i idrottskarriären, var Ronny paralympisk alpinist. Han berättar att även i skidåkningen har han haft så pass stora skador att han missat hela säsonger och att han inte skulle gjort det annorlunda då heller. Där fick han också kvittot på vad han är kapabel till då han kommit tillbaka från skada direkt till medalj.

 Något som han även gör denna gång och visar att de samma egenskaper som gör skada på den allmänna hälsan, också kan vara till stor nytta för elitidrottaren.

Hade jag inte haft det drivet eller den övertygelsen hade jag nog inte heller haft 93% i matchen mot Kanada under VM 2020. När det behövs som mest, då levererar jag som allra bäst. Det är svårt att rubba på tjockskallen.

Vägen tillbaka: Två månader med 3 ton sten i veckan

Ronny blev utskriven i oktober 2018 med en hel del restriktioner. Inte sitta mer än två timmar i taget och börja med träningen mycket försiktigt. 

När curling väl tillåts igen, är det en månad kvar innan sommaruppehåll. Väl medveten om att platsen i landslaget inte fås tillbaka per automatik, gör Ronny en plan för att få både kvantitet och kvalitet i så stor mängd som möjligt. 

En beslutsamhet och en tydlig strategi som gav resultat med 700 spelade stenar innan sommaruppehållet och samma sak i augusti innan tävlingssäsongen startade. 

Och det var inte att jag bara mata, mata, mata utan jag gjorde det faktiskt med besinning och med kvalitet. Jag anser att om jag ska befästa en rörelse, då krävs det många stenar men de får inte bara slängas iväg. Så jag körde strikt och nästan alltid 64-70 stenar per pass. Det har alltid varit mitt sätt att jobba.

Mål och delmål

Om jag drar 64 stenar är det 1,2 ton. Då blir det cirka 2.5 ton på två pass. Det ska vara 3 ton i veckan för att det här ska bli bra. Så var tanken i allafall. Jag låg en säsong efter, men jag gjorde min hemläxa och hade dragit flest stenar av alla innan första matchen jag fick åka med landslaget igen. Sen fick det inte bli ett självändamål att det ska vara exakt lika många stenar. Men jag ville inte förlita på kunskaper som är ett år gamla utan jag måste mata in känslan igen.

Efter en frustrerande tid av att följa långsamma resultatrapporteringar hemifrån, lyckades Ronny ta sig tillbaka till truppen under hösten 2019, vid landslagets tävling i Stirling, Skottland. Han återtog sin plats och roll i laget som en av de drivande spelare som pushar laget framåt och tar plats på planen. 

Känslan tillbaka på tävling med laget var jättebra. Och hur konstigt det än låter så var jag inte överdrivet glad. Det kändes bra men det var mer som att det var så det skulle vara. Sedan, när vi vann turneringen, då kändes det mycket bättre. Som att jag hade gjort skillnad. Det kändes som att jag var bra för laget och det gjorde mig otroligt glad inombords.

Landslaget som lyckas

Sedan väntade B-VM i Kisakallio.

Det matade vi bara av, rakt av. Inga konstigheter. Det som hände där var att vi torskade mot Kanada i grundspelet. På en mirakelsten från deras sida. Den borde vi ha vunnit men det var lite strunt samma. Alla andra matcher spelade vi av ganska lugnt och metodiskt. Sen kommer vi till att möta Kanada igen. Då vet vi att vi är klara för A-VM såklart. Jag tänkte att då kan vi slappna av och spela ut för det spelar ingen roll, det är bara ära. Jag var helt inne på att vi kunde släppa ner axlarna, spela ut och spela drömcurling men så var det inte. Istället hittade vi inte rätt anspänning och Kanada vann enkelt den gången.

Men ändå. Nu är landslaget med i den stora familjen igen.
I A-gruppen på VM. 

Efter Kisakallio hade vi ändå bevisat att vi spelar väldigt bra. Vi har förtjänat vår plats. Vi spelar ut våra motståndare och var på en hög nivå. Vår lägsta nivå har höjts varje år, ganska markant. Jag tycker också att Viljo har tagit två steg upp i skippningen varje säsong och skillnaden mellan den säsongen jag var borta och kom tillbaka till var jättestor. Laget har hunnit mogna mycket.

När Ronny berättar om den mentala förberedelsen inför VM, hör vi återigen vinnarmentaliteten och den så karaktäristiska tydligt, strategiska personen.

När vi började närma oss VM, då har min målsättning varit att vi ska vara topp 6 så vi kravlar oss vidare i turneringen. Det innebär också att turneringen nummer 2 startar och vi har lika stor chans att vinna den som någon annan. Jag hade den i min skalle som en tvåstegsraket. Med det sagt sa jag inte att vi ska ha ett guld om vi blir topp 6. 

Det är helt upp till oss själva. Jag har alltid haft en inställning att: Om jag tränar mycket. Jag tränar såpass mycket som det går inför ett mästerskap. Jag sover tillräckligt, jag äter bra, jag gör alla rätt fram till VM. Om utfallet sedan blir dåligt då har jag inget att skylla på. Men skulle jag har slarvat med förberedelserna och det inte går något bra, den känslan vill jag inte ha. Jag gjorde mitt bästa och tog ut allt material jag hade. Om det inte räcker då måste jag träna mer. Så har jag alltid tänkt och tänker fortfarande idag. För du kan inte vara missnöjd om du gör ditt absolut bästa.

Laget kom till A-VM rankade som 12:e lag. Väl på plats gick de som tåget, precis som B-VM. Laget seglade sig fram och betade av motståndarna en efter en. Ronny beskriver känslan av att det går lätt. Varje dag var ytterligare en dag på jobbet att ta sig igenom med ett leende. 

Laget kvalificerade sig direkt till semifinal och där var förlusten mot Kanada riktigt tung och den leder också till en av de svåraste sakerna i elitidrott. Att ladda om inför en bronsmatch. I detta fall också mot ett av de två lag som laget förlorade mot i grundserien. Målet var att inte tillåta kineserna att föra det defensiva spel som de önskar och efter en lång och jämn kamp lyckades laget och mästerskapet avlslutades med en väl förtjänt och efterlängtad medalj. 

Nu har vi tillräckligt med poäng för att vara säkra till Paralympics. Det innebär både att vi har arbetsro och att nästa stora sak blir VM 2021 i Beijing. Kanske var det bra att åka på förlust i semifinalen mot Kanada och utsättas för den mentala utmaningen att ladda om och vinna nästa match för att ta med sig medaljen hem. Kanske var det erfarenheten vi verkligen behövde.

Slutligen svarar Ronny på frågan hur han ser på nästa säsong, med rådande coronasituation i världen. Svaret kommer snabbt och är föga förvånande.

Jag tränar som satan just nu! När vi kommer till ett startdatum om det inte är som vanligt, då tar jag det då. 

Foton: © WCF / Alina Pavlyuchik 2020 

Skribent: Sara Carlsson
Epost: This is a mailto link

Följ oss i sociala medier

  


Partners till
Svensk Curling


 

 

Postadress:
Svenska Curlingförbundet
Rinkebyvägen 6
182 36 Danderyd

Kontakt:
Tel: 086833015
E-post: This is a mailto link

Se all info